Att du aldrig kan förstå... jag sitter hemma, ensam, orkar inte göra nånting, inte ett jävla skit annat än att sitta ensam och försöka få tiden att gå för att jag saknar dig så jävulst hårt. Jag jobbar hela dagen och när jag kommer hem och du inte är hemma hos mig så har jag inte ork att göra något annat! Och det enda jag kan tänka på, den enda jävla tanken som finns i min skalle är att jag undrar vad du gör just nu. Jag hade kunnat vara med mina kompisar, jag hade kunnat vara och träna, hade kunnat se en film eller vad fan som helst. Men jag orkar verkligen inte göra något annat än att tycka synd om mig och sakna dig. Det som gör hela saken så jääävla mycket värre är att du verkar ha det så jävla bra när du är där borta. Du skrattar och flamsar om annat när vi pratar i telefon, om du nu ens svarar från första början (!) och du svarar verkligen aldrig på sms. Jag vill att du ska förstå varför jag blir så jävla sårad när du är ifrån mig och det är för att det krossar verkligen mitt hjärta att veta att du inte tänker på mig en sekund när hela mina timmar är fyllda av tankar på dig och vad du gör och hur mycket jag saknar dig. Du kan inte ens ta dig tid att svara på ett sms. Missförstå mig rätt, jag vet mycket väl att du inte träffar dina kompisar så ofta och jag vill inte du ska säga upp kontakten med någon. Jag vet att det är dom argumenten du kommer använda när du ska försöka förklara dig. Men det är faktiskt inte det jag vill. Jag vill, att du ska tänka lite på mig ibland, jag vill att du ska tycka att det är värt att skicka mig ett sms då och då så jag vet att du lever och att du kanske ringer och säger godnatt eller svarar på msn. Du känner inte mig när du är borta och jag blir så jävla ledsen. Jag skriver det här för då får jag säga allt utan att du ska avbryta mig mitt i allt. När du håller på som du gör så kan jag faktiskt inte rå för att det kommer små, små svarta fjärilar i min mage som viskar för mig att du kanske inte alls vill veta av att jag finns när du inte är med mig och att du kanske deltids-byter-av-mig. Förlåt för dom, men dom kommer faktiskt från såren som blir när du kastar knivar i mitt hjärta. Som virus.

Så, nu står jag här och gråter som fan. Diskar upp allt och städar den lägenheten som ska vara våran, som vi ska dela på allt i. Tänker en massa på dig så fort jag ser bilderna vi har på väggarna eller viker dina kläder eller hör en låt i foobar som jag har fixat och så börjar jag gråta ännu mer. Ja, jag gråter när du är ifrån mig och du bara skrattar. Nu ska jag väl också ta en promenad, ensam. Ville bara att du ska veta hur jag känner. Inte bara:

"är du sur, är du sur, ÄR DU SUR?!"
Nej, jag är fan inte sur. Ska du aldrig fatta det?
Jag bara saknar dig så att det verkligen gör ont.
Och det gör så jävulst mycket ondare när du inte förstår att det är så enkelt.

Och bara så du vet - Wilma sover i sängen ikväll!