Frågorna:
- Hur kommer det sig att livet kan kännas så rätt och så fel på samma gång?

- Hur ser dåtiden/nutiden/framtiden ut?

- Hur rätt kan något kännas innan man inser att det faktiskt bara är falska förhoppningar?

Svaren:

Fråga 1.

J: Måste slå in med en stark första kommentar, som vanligt och säga att så länge man är så delad i sin skalle som jag så ska man nog inte bry sig eller fundera så mycket på hur rätt och fel något är. Så länge det känns bra så spelar det inte någon roll hur fel det är. Men däremot så om det känns fel ibland, hur vet man att det som känns fel faktiskt stämmer? Det vill säga, hur vet man att det faktiskt är riktigt fel än att det bara är dom hjärnspöken som alla människor har mer eller mindre av? Jag har nog en hel koloni av dom små spökena just nu. Men det varierar. För att lyckats summera ett svar på frågan så vill jag avsluta med att säga, det som känns fel är bara fel för att Jag tror att det borde vara fel, det som är rätt är helt enkelt för bra för att våga lita på vilket resulterar i att det känns fel.

MS: Vadå fel? Ingenting känns fel! Det är bara rosa moln och blommor i hela världen, alla människor är goda och alla älskar alla. Fel, vad är det för ett ord? Det är ett ord som människor använder när de är svartsjuka eller när dom helt enkelt inte har något bättre svar, någon bättre förklaring på hur det ligger till. "Nej, det är fel. Jag vet inte varför men jag känner att det är fel."  Känner? Det enda som är fel det är fysiska frågor. Mord, stöld och våldtäckt. Det är fel! Som MIg-Själv i den här frågan så vet jag att det inte finns något F-E-L. Tack för mig, love and peace, bro.

MBH: Det som känns fel nu, det kan inte jag svara på varför det känns fel. Men så vitt jag tror så är de du känner är fel inte så fel som det verkar. Och jag tycker du borde känna att allt är rätt för det är så jag känner. Jag kan vara skum ibland, men där är vi bara tillbaka till dom hjärnspökena vi talade om tidigare. Och med tanke på hur fort allt gått så tycker jag inte att du kan känna dom här felen just nu, för ska man ta hänsyn till det så borde det inte kännas så bra som det gör nu för mig, och jag vet att du känner fel på grund av mig! Så en kort slutsats - Du känner fel på grund av att du tror att något är galet i mitt huvud med mina spöken, men jag känner att jag mår bra. Så varför tvivlar du?

J & MS: Jag vet inte!

Fråga 2.

J: Dåtiden har vart mer eller mindre katastrofal. Ju längre bak i tiden vi går, desto mer tragedi att tala om. Därför tror Jag vi tar från kanske tre månader tillbaka, tiden just innan  Norge, när allt var som mest uppochner i mitt huvud. Hade Jag inte haft M i mitt liv just då vet Jag inte om det hade slutat så bra nu som det faktiskt har gjort. Jag visste varken om Jag var sugen på att fara, om jag skulle testa överhuvudtaget eller om Jag bara skulle stanna hemma och fortsätta leva det liv Jag levt dom senaste åren och hoppas att det skulle ändra sig självt? Nej, och tack och lov för dig M att du stöttade mig när Florida inte blev av för annars hade Jag inte upplevt det Jag fått göra dom senaste månaderna här. Som det ser ut nu så har Jag ett av mina berömde flying moments, jag tycker allt  är för bra för att vara sant och när Jag känner att Jag är inne i ett sådant läge så backar Jag automatiskt. För det livet Jag har levt har lärt mig att sådana moments finns inte på riktigt, och tror man att man har ett så förstörs dom ganska snabbt. Och ju mer du har levt dig in i det ögonblicket, desto hårdare är fallet när du blir kastad ur det.

MS: Jag måste hålla med dig om att dåtiden var tuff, men allt jag känner från tiden med M är bara underbara saker. Han har ställt upp som en riktigt härlig storebror som jag aldrig haft. Och tagit igen dom 17 åren av mitt liv där han inte fanns för mig bara under ett par år. Vad gäller tiden före allt ändrades har satt spår i mig och det tar hårt på mig att prata om det även om det inte märks. Jag kan vara så tuff tills någon får veta hur det igentligen ligger till för då är det ingen idé längre att hålla uppe en falsk Cover, så här MBH, här har du mig som jag är, helt naken, och nutiden är fantastisk så jag hoppas verkligen den fortsätter så. Jag vet att du, J, inte har sagt något om framtiden men jag vet att det är för att du är realistisk och heller inte kan se framtiden, jag styr hur du tänker där. Så därför vet jag att jag talar för oss båda när jag säger att framtiden kommer bli som vi önskar. Drömmar kommer uppfyllas, men en del av dom måste också inse att dom är för stora för att uppfyllas av en sådan liten människa som vi. Men jag tror att vi kan lyckas fylla upp mer av dom i ett liv tillsammans med E, än vi hade kunnat lyckas med någon annan människa!

MBH: Jag kan inte se så mycket av min dåtid, den är fortfarande mörk men jag är ganska så säker på att den inte har fyllts ut med lika många kapitel som J's. Nutiden kan jag bara svara kreativt på och om ni någon gång lyssnat på "Beautiful moments" med alla sinnen stängda utom hörseln och det sjätte sinnet så vet ni hur jag känner. Jag är fylld av underbara minnen som jag tänker behålla och jag delar så småningom med mig av dom ju närmare vi kommer varandra. Jag har nog fått er att tro att jag redan berättat mer för dig än för någon annan människa och att du är den person som kommer stå mig närmast genom livet och det vet jag att blir det så, kommer jag inte bli besviken för du kommer finnas där för mig! Tack för dom sista orden kära ni, och även om jag inte är lika säker som det ni är på att framtiden kommer bli så underbar som ni, även om jag verkar veta och vilja riktigt mycket ibland så är jag nor mer nära sanningen än vad ni är. Men tro för guds skull inte att det betyder att jag inte ser en framtid för oss tillsammans, för det gör jag verkligen. Frågan är bara när den kommer och om den kommer se ut så full av kärlek som ni beskriver den.

Fråga 3.

MS: Jag börjar med att säga min mening här och det är faktiskt så att den här frågan, som kändes så speciell i den stunden jag skrev den, faktiskt inte längre alls spelar någon roll. För att efter det här samtalet och diskussionerna tillsammans med J och MBH så har jag insett att falska förhoppningar endast är något man kan tillåta sig själv att ha. Och jag önskar verkligen nu att E kan lära mig att dom falska små spökena i mitt huvud faktiskt bara är mörka skuggor av ett tidigare liv, ett liv som aldrig kommer levas av oss igen. Jag hoppas jag kan lära mig att det faktiskt är okej att känna att man mår riktigt bra, att faktiskt tillåta sig själv att leva ögonblicket här och nu. Leva ut det riktigt ordentligt och ta reda på allt det goda som strömmar genom kroppen. Känna att jag kan luta mig så långt över kanten nu och suuuuga in all den underbara utsikten jag kan se och veta helt säkert, att även om jag ramlar nu, om jag gör det, så finns du faktiskt där och fångar mig innan jag slår i marken.

J, kan inte annat än att nicka sakta och hålla med.

MBH: Jag kommer stå där och jag kommer fånga dig innan du ens hunnit falla. Men ska jag vara helt ärlig så tror jag inte du kommer mista balansen för jag kommer stå bakom dig och hålla i dig när du tittar över kanten på ditt liv, så när du väl faller, om du faller.. Ja, då faller vi båda!