På ett sätt är jag glad att du också har hittat den igen. Kärleken alltså. För det tror jag du har. 
             Men, min andra sida, en liten sida av mig vill inte att du ska älska någon annan än mig.
                                                                      Jag vet, jag är elak. För jag älsklar inte dig längre, inte på det sättet.
                                                                                             Men den största delen av mig är ändå glad för din skull.
                                                                                            Och jag är ändå glad att du fortfarande umgås med mig.
                                                                                                                        Ville bara förklara varför jag tjurar ibland.
                                                                                                                                           Men tro mig, jag önskar dig väl!
                                                                                     Du kommer alltid finnas
                                                                                                                                                           i mitt hjärta!

 






Jag är nog en anorlunda person.
Jag sa "Jag älskar dig" till Rasmus för första gången idag.
För första gången på riktigt. Jag har inte vågat säga det till honom
personligen för att jag har varit rädd för vad jag ska få för reaktion, även
om jag vet att han älskar mig så känns det som att han skulle kunna skoja bort det,
eller säga "jag vet". För mig betyder "jag älskar dig" väldigt mycket, och jag tycker inte
att man ska säga det hela tiden. Det förstör ordens betydelse. Om man säger det varje
dag, det blir en vardagsrutin, så kan man inte ta åt sig det på samma sätt när man verkligen
behöver höra det. Det betyder inte lika mycket. Reaktionen från R var okej, men kunde varit bättre.


Tack tack, Ronny för lunchen idag! Du är en underbar vän! <3